Hej och välkommen till en stilla stund vid Jesu fötter och Marica Burman

Den här predikan kommer att handla om att tjäna Gud. Hur ser det ut i ditt liv? Vilken drivkraft ligger bakom ditt tjänande och vem är det som du tjänar? Dessa frågor kommer jag att tala kring under den här stunden.

Men först ber vi en bön:

Tack vår Fader att vi får tjäna dig. Tack Herre Jesus Kristus för att du har visat oss vad sant tjänande är och hur det kommer till uttryck. Herre jag vet vad du har gett mig att predika om och jag ber att du ska använde det till att tala till den som lyssnar. Du är god och nådefull och du vet vad det vill säga att vara människa med allt vad det innebär. Du älskar oss och vill leda oss till ett tjänande som är sant och som bär god frukt i våra liv.

Amen.

Luk 4: 8

”Herren din Gud skall du tillbe och endast honom skall du tjäna”

Det här är ett av svaren Jesus ger när han blir frestad i öknen. Det är Jesu svar på den specifika frestelsen att få allt det som djävulen påstår sig kunna erbjuda av makt och härlighet som en gåva om Jesus bara för en gång skull kunde tänka sig att böja sina knän och tillbe honom. Det som inte sägs rakt ut men som låg bakom erbjudandet var ju att om Jesus hade fallit för frestelsen och lögnen att få all makt skulle han tvärtom ha blivit en tjänare åt djävulen. Naturligvis går inte Jesus på detta utan svarar med orden: ”Herren din Gud skall du tillbe och endast honom skall du tjäna”

Som kristen kanske det här är en självklarhet – att vi tjänar Gud.  Ja, kanske i teorin. Men hur ser det ut i praktiken? – i hur vi lever våra liv? Är det endast Gud vi tillber? Är det endast honom vi tjänar?

Det kanske är bra att ibland stanna upp och reflektera över dessa frågor. En bra utgångspunkt i den rannsakningen tror jag är att ställa frågan till sig själv: Varför gör jag det här?

Jag måste erkänna att under arbetet med den här predikan har jag fått rannsaka mig själv.

Vad driver mig att komma hit och tala inför er? Är det för att jag upplever att Herren kallar mig att göra det när nu tillfället ges? Eller drivs jag av att få erkännandet från min omgivning?

Vad driver mig att arbeta med det jag gör? Som studie- och yrkesvägledare? Är det Gud jag tjänar först och främst?

Jag vill ställa dig samma fråga:

Vad driver dig i det du gör? Vad driver dig eller har drivit dig i din tjänst för Guds rike?

Vad innebär det att tillbe och tjäna Gud?

En fingervisning får vi i

Kol 3: 23-24 Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor. 

²⁴ Ni vet att det är av Herren som ni skall få arvet som lön. Det är Herren Kristus ni tjänar.

Är det mig själv eller andra människor jag först och främst tjänar eller är det Herren? Var ligger drivkraften?

Vad var det som Jesus blev erbjuden i öknen? Jo, att få makt över alla riken på jorden – som om han inte redan hade den makten. Och samma frestelse tror jag många människor faller offer för. Att få makt och inflytande i sina liv. Att ha kontrollen över sitt livsöde. Att vara kapten på sin egen båt. Och det handlar inte bara om stora maktövertaganden även om det kan vara så. Utan det kan även lika gärna handla om i det lilla. I våra relationer, på arbetet, i familjen..

Makt är en av många frestelser som vi kan falla för och därmed bli dess tjänare.

En annan av dem är materialism/mammon. Strävan efter att tjäna pengar för att kunna skaffa det ena prylen efter den andra. Hus, båt, resor osv och på sätt skaffa sig prestige och ära och beundran från andra människor. Även att spara i våra lador kan bli en snara. Allt detta är inte fel i sig om dessa ting inte får makten över oss och vi istället har vår förtröstan på Gud att han ska förse med det som vi behöver.

Jesus säger ju att du kan inte tjäna både Gud och mammon samtidigt. Här måste du välja. Väljer man Gud innebär det då automatik – fattigdom? Nej, det handlar om ditt hjärta. Var du har din glädje. Det är det som Gud är efter. Han är inte efter våra pengar. Han som äger allt. Nej det är våra hjärtan, vår inre drivkraft som han är ute efter.

Vi lever i ett postmodernt samhälle där det inte finns någon absolut sanning – där verkligen var och en blir salig på sin tro. Det har sagts att Sverige är det mest sekulariserade och det mest individualiserade samhället i världen. Det stämmer nog. Men jag tycker ändå att vårt samhälle börjar bli ganska så religiöst. Då menar jag inte kristet – utan religiöst i formen av alla möjliga alternativa trosinriktningar och den gemensamma nämnaren i de flesta av dem är – där finns en gud som är större än alla andra – JAGET. Jo det finns en sanning – att vara sann mot sig själv.

Men vad säger kristen tro? Att Jesus är vägen, sanningen och livet och att det bara finns en Gud – vår Fader i himlen. Och Jesus är i centrum, han är frälsare, Herre och Kung inför vilken vi alla förväntas böja våra knän.

Och i vårt postmoderna samhälle ska vi förkunna vårt evangelium. Där jaget är centrum – inte Jesus. Inte lätt, eller hur?

Hur når vi vår samtid med vårt budskap?

Ett sätt till att nå med vårt budskap är just i vårt tjänande. Ett tjänande som har sin källa i Gud som älskar oss och där vår respons till hans kärlek kommer till uttryck i vårt tjänande. Ett tjänande som är osjälviskt och utgivande. Ett tjänande som har många olika uttryck. Det kan ske var du än befinner dig och i vad du än gör. Det är en väg som inte ger frälsning till massorna på en gång. Men det är en väg i det lilla och i det tysta men som kan vara ack nog så frälsande på sikt.

Jag tror att detta slags tjänande har sprängkraft i vår narcissistiska och jag fixerade kultur!!

Balsam för sårade själar i vårt samhälle.

Ett exempel från mitt eget liv som handlar om att tjäna i det lilla.

Berätta om min erfarenhet som städare/ hygientekniker/ på Polisen.

I hebreiskan finns ett ord som uttalas Barach = böja knä eller knäböjande. Barach kan också översättas till välsigna. För att välsigna måste man böja sina knän.

Jesus böjt sina knän, böjt sig själv, barach, genom korsfästelsen för att Guds välsignelse skall kunna flöda över oss. Och för att vi ska kunna ta emot hans välsignelse och tjäna honom måste vi böja våra knän.

Så i Guds rike för att kunna välsigna måste man böja sina knän – offra något av sig själv. En välsignelse som inte kostar något är ingen välsignelse. Och Gud undantar inte sig själv.

Rom 12 Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst.  Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.

Visste ni att frambära våra kroppar är bland det andligaste vi kan göra? Och att låta Herren förnya vårt sinnelag en förutsättning för att vi ska veta vad som är Guds vilja.

Jesus säger i bergspredikan: ”Saliga de renhjärtade de skall se Gud”. Att leva i helgelse – rena sina sinnen och därmed också sina kroppar innebär att ge sig själv som ett levande offer inför Gud. Han har köpt oss med sin sons blod. Priset är betalt. Ett pris så högt genom att hans son Jesus har böjt sig så djupt och genomlidit en död på det mest föraktfulla sätt man någonsin kan tänka sig. Det finns ingen som har betalt ett högre pris. Det finns ingen som har böjt sig så djupt som Gud själv. Allt för att kunna välsigna oss och resten av vår värld.

Han förväntar sig att vi ska ära honom därefter med våra kroppar som är ett tempel för den helige Ande. Han förväntar sig att vi ska tillbe och tjäna honom med våra ord, våra tankar och våra gärningar.

Gud vill att vi ska tjäna honom först och främst och inte människor. Varför det? Ska vi inte tjäna våra medmänniskor? Absolut. Det ska vi. Men om vi har människor som prio i vårt tjänande – då blir också deras erkännande vår lön. Vi kan även bli beroende av människors erkännande. Har vi andra människors erkännande som drivkraft så har vi också motivation att fortsätta med det vi gör. Men avtar erkännandet. Får vi ingen uppmärksamhet så tappar vi lätt engagemanget och glädjen. Meningslösheten kryper fram och vi tappar lusten. Det kan även bidra till att vi blir bittra.

Som hemmasonen. Han hade inte stannat hemma och tjänat sin Far av glädje att just få göra det. Utan han tjänade av plikt. Han uttryckte att ”här har jag slavat under dig”… Han hade aldrig känt glädjen över att få vara ett barn till sin Far. Aldrig förstått rikedomen i sitt barnaskap. Aldrig förstått välsignelsen att få tjäna sin Far. Utan arbetade enbart för de pengar som han kunde göra sig glad med sina vänner. Jordiska ting. Därför blev också tjänandet som ett tungt ok och som ett slaveri och inte den frihet som var tänkt.

Jesus säger: Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft och av hela ditt förstånd och din nästa som dig själv. Luk 10:27

Tjänar du Honom först och främst så blir konsekvensen att du tjänar dina medmänniskor. Vilket också ger meningsfullhet i ditt tjänande. Hur du tjänar och med vad eller var du tjänar spelar då mindre roll.

För min del så räcker bara tankens påminnelse om att det är Honom jag tjänar. Då blir allt meningsfullt, oavsett vad det är.

Jag har talat om människors lön.

Minns ni vad Paulus sa i Kol som jag tidigare citerade: ²⁴ Ni vet att det är av Herren som ni skall få arvet som lön. Det är Herren Kristus ni tjänar.

Gud har också en lön att ge.

1 Kor 3: 10-15

Efter den nåd som Gud gav mig har jag som en kunnig byggmästare lagt grunden, och en annan bygger nu på den. Men var och en bör se till hur han bygger. ¹¹ Ty någon annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, Jesus Kristus. ¹² Om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm, ¹³ så skall det visa sig vad var och en har byggt. Den dagen kommer att visa det, eftersom den uppenbaras i eld, och hur vars och ens verk är skall elden pröva. ¹⁴ Om det verk någon har byggt består provet, skall han få lön. ¹⁵ Men om hans verk bränns upp, skall han gå miste om lönen. Själv skall han dock bli frälst, men som genom eld.

Lönen från Gud kommer när det är honom vi först och främst tjänar och vi tjänar även om det kan innebära att lönen – bekräftelsen från människor uteblir. Det kan tom innebära att vi blir åsidosatta av andra människor, föraktade och tom hatade. Men vad gör det? Vi söker ju inte erkännandet från människor. Och kanske inte ens förväntar oss det. Vi böjer våra knän därför att vi vet det är enda vägen till att ta emot välsignelsen/lönen som kommer från Gud.

Paulus utbrister i Gal 1: 10: Är det människor jag nu försöker få på min sida – eller Gud? Eller försöker jag ställa mig in hos människor? Om jag fortfarande ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare.

Tjänar vi även om det innebär att vi får fiender? Vår värld är i fiendskap med Gud och tjänar vi honom räkna vi också räkna med att få fiender.

Var söker du din bekräftelse? Var har du din trygghet? Hos människor eller hos Gud? Var har du din glädje? Var har du ditt hjärta?

När vi lyder Guds kallelse i våra liv i all vår svaghet, bara för den anledningen att vi älskar honom så blir våra liv som en rökelse, en välbehaglig doft inför hans ansikte.

Ef 5: 1-2

Allt detta jag talat om kanske för en del känns svårt och ouppnåeligt. Gör ni det? Då har ni rätt i era farhågor. Men var inte missmodiga. Det finns ingen fördömelse för den som är i Kristus Jesus. Han säger tvärtom: Kom till mig mitt barn – så får vi tala med varandra så jag får uppenbara min vilja och min kärlek för dig.

Det som är omöjligt för människor är möjligt för Gud. Det är ju det som är såå underbart. Vi kan aldrig tjäna Herren i egen kraft och det har aldrig varit meningen att vi ska kunna det.

Fil. 2:13 “För Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske”

Det handlar om uppenbarelsekunskap.

Han lägger ner sin vilja i oss och även förmågan att leva i hans efterföljd. Att tillbe och tjäna Herren är en gåva given i nåd. Allt i Guds rike är en gåva givet i nåd. Det handlar om att han lägger ner sin gåva i våra hjärtan och när han gjort det så ligger den där – du är ägare av den men inte genom att ha förtjänat det utan genom just att du mottagit ditt tjänar arv som en gåva.

Jag ska äntligen börja avsluta min predikan… med Carl Olof Rosenius och se vad han har att säga om detta att tjäna Gud i sin bok ”Dagliga Betraktelser”.

s. 305-306

Han tar avstamp från berättelsen om när Petrus fått sin kallelse från Jesus på stranden. Jesus går därifrån Petrus följer efter så ser att Johannes kommer efter dem och undrar hur det ska bli med honom. Jesus svarar ”Om jag vill att han ska vara kvar tills jag kommer, vad rör det dig. Följ du mig.”

Nyckelordet här är Jesu ord ”Jag vill”.

Han skriver: Citat: Här är det viktigaste ord i skriften rörande våra gärningar. Här är det ord, som gör en människas gärning stor, viktig och dyrbar – Jag vill, säger han – här är det ord som gör att den allra minsta och obetydligaste gärning, såsom att sopa ett golv, kan för Gud vara mycket mer dyrbar och helig, än om jag byggde åt Honom ett stort tempel, eller ginge ut att omvända hedningar, nämligen då den förra gärningen var mig befalld av Gud och de senare voro mina självvalda gärningar. Slut citat.

Rosenius menar vidare att alla gärningar oavsett vilka, städning, vd, missionär, evangelist vad som är lika värdefulla om de är befallda av honom. I Guds rike så är det endast Gud själv som ger en gärning dess värde. Det är vi människor som värderar själva gärningarna gentemot varandra.

Vad ni än gör, gör det av hjärtat, så som ni tjänar Herren och inte människor.

Rosenius talar vidare ang Kristi kropp på jorden. Jesus som huvudet och vi andra som hans lemmar. Gud har skapat dig och bestämt var i Kristi kropp du som enskild lem skall vara. Därför kan inte heller du eller någon människa avgöra värdet av den gärning i Kristi kropp som du i den funktionen då gör. Inte heller i den funktion du har i det profana livet. Det är Herren som kallar dig och det är han som avgör värdet och betydelsen av din gärning när det är honom du tjänar.

Detta ger åtminstone mig den insikten att Gud inte värderar våra gärningar som människor gör. Det är ju inte i första hand världens rike vi tjänar utan Guds Rike, vad vi än håller på med. Det spelar i grunden inte någon roll vad du gör om du är VD stort företag, Präst, Polis städare/hygientekniker eller diskar i nått kök. Det som har betydelse är om Gud bekänner sig till det du gör.

I hans text kommer också ett allvarets förmaning. Om man försummar sin tjänst i den del av kroppen Herren har kallat en att stå i därför att man inte tycker den tillräckligt viktig eller stor och istället sträcker sig mot andra gärningar man kanske själv tycker känns mer spännande och ger mer anseende så är den gärningen av inget värde i Guds ögon eftersom han aldrig har kallat en in i den. Då spelar det ingen roll hur framgångsrik man än är i den gärningen. Man lever i olydnad inför Gud. Och det är en synd.

Är det på det sättet behöver man omvända sig och be Gud om förlåtelse.

Bygger vi med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä, hö och halm?

Därför är ett så viktigt att vi lyssnar in Herrens röst och den kallelse och plats i hans rike som är vår, lyder honom tills vi får höra annat.  Jag tror inte det betyder att vi ska stå i en enda uppgift under hela vår livsvandring. Det kan förändras vart efter. Sen tror jag att vi alla inte alltid vet Guds vilja med våra liv och att vi provar oss fram.

Att vandra med Gud handlar inte om att gå på en lina och så fort man gör ett snedsteg så står man utanför. Gud är så mycket större och vi kan ju slappna av. Vi är barn som lever tillsammans med vår pappa som älskar oss. Vi får ta honom i handen och följa honom där hans kärlek och hans erkännande får vara drivkraften till vårt tjänande.

Så till sist vill jag upprepa frågan jag ställde i början:

Vad eller vem driver dig i det du gör för Guds rike? Vem är det du tjänar?

Låt oss be:

Herre, tack för att vi som dina älskade barn får tjäna dig. Vi får lov att lyssna in dig och du vill mer än gärna visa oss din vilja för våra liv och bekänna dig själv i vårt tjänande. Tack för att det spelar ingen roll vad det är vi gör, smått eller stort, utan det viktigaste är att det är dig vi tjänar och det är du som också har ansvaret att ge våra gärningar dess värde.

Amen.