Jesus skapar tro

Jesus skapar tro
2 Kung 5:1-4, 9-15
Joh 4:46-54
Ps 36
2 Kor 1:3-7
De trådar jag specifikt tar upp idag och som jag ser komma fram i texterna är flera. De jag kommer att ta upp är:
Tro = Enkelhet och lydnad, Tro = trofasthet, nåd och trygghet
Tro = vila och Tro= tröst
Och jag börjar med:
Tro = enkelhet och lydnad
Vi börjar med berättelserna och det tilltal och instruktioner som den spetälske Naaman och den kunglige ämbetsmannen fick. De tilltalen, instruktionerna var enkla. Guds sätt att ge oss tro kan ibland vara så enkla att vi har svårt att ta till oss tron.
Naaman hade svårt att till sig tron pga av dess simpla tillvägagångssätt. Han ifrågasatte det och kände sig tom kränkt pga av att han ansåg sig själv vara en sådan viktig person så att det medel som skulle ge honom helandet var för simpelt och under hans värdighet. Gå och bada!! Vem tror den där enkla gudsmannen att han är? Förstår han inte vem det är som har kommit till honom med bön om hjälp?! Dessutom har han ju med sig en massa gåvor som Gudsmannen inte alls var intresserad av. Kan läsa in mellan raderna att Naaman fylldes av förakt för den enkla mannen och det enkla tilltalet. Förakt förhärdar och stryper tron. Men, tack o lov.. efter övertalning så lydde han ändå, ödmjukade sig, gick och badade och blev frisk. Som en ytterligare konsekvens av hans lydnad var oxå att Naaman blev troende på kuppen!
Men om han inte hade ändrat sig, vänt om och lytt order så hade inte helande eller tron kommit till.
Den kunglige ämbetsmannen, som oxå var en högt respekterad person, kom till Jesus och envisades om att han skulle följa med hem till honom och hjälpa hans döende son. Men Jesus ifrågasatte hans seriositet. Jesus sa till ämbetsmannen: Får du inget tecken så tror du inte! Även här kunde mannen ifråga ha reagerat med förakt eftersom han var högt uppsatt i hierarkin och Jesus till synes en enkel man av folket. Men det gjorde han inte utan tvärtom bad Jesus igen att komma med hem för att bota hans son. Han ödmjukade sig. Jesus gick inte heller med honom nu utan gav honom enbart ett ord. Gå, din son är lever.
Här i hans tankar kunde det finnas en risk… tänk om det inte händer.. tänk om det inte blir som Jesus säger.. ja då har ju ”tåget” gått sas. Men mannen lydde, gick hem och fann sitt barn levande.
Jesus skapade tro hövitsmannen och även i Naaman genom profeten Elias och tron förlöstes genom deras lydnad till tilltalet.
Många gånger så krånglar vi till det. Tron blir ett stort projekt. Vi hasar upp allt och gör tro till något svårt och nästan ouppnåeligt. Vi tittar på oss själva och försöker pumpa upp en tro som kan göra underverk. Och vi vill gärna att tron ska vara utan risk. Vi vill gärna att tron ska ge en ära och status till oss själva. Vi vill gärna att om man har en tro som ex kan hela sjuka så är det något alldeles storartat och dessutom får vi människors beundran. Det är en fälla som är lätt att falla in i. Ytterst mänskligt.
Men som dagens ämne visar så är det Jesus som skapar tro, inte vi. Och det är han som ska ha äran, inte vi. Vi själva kan inte skapa tro. Vi kan inte skapa tro som flyttar bergen i våra liv eller i andras heller för den delen. Men vi kan be om att Jesus ger den till oss som en gåva. Och vi behöver ödmjuka oss för att kunna ta emot den.
Tron är en gåva. Det är Jesus som är gåvan, han är trons upphovsman och fullkomnare, som genom Helig Ande utövar den gåvan i och genom dem som tagit emot honom.
För att trons kraft ska flöda behövs bara ett så enkelt medel som ett litet senapskorn.
Jesus säger de välkända orden i Mat 17:20 Amen säger jag er: Om ni har tro, bara som ett senapskorn, skall ni säga till detta berg: Flytta dig dit bort, och det kommer att flytta sig. Ingenting skall vara omöjligt för er.”
Det sa han till lärjungarna i samband med att lärjungarna tidigare misslyckats med att driva ut en ond ande. Han tom anklagade dem för att ha för lite tro. Vad menade han med det?
Jo, lärjungarna hade ännu inte förstått vem han egentligen var och hur Guds rike fungerade. De var kvar i tron på sin egen förmåga, att de själva skulle kunna frambringa tro som gav helande. Och när man gör det känns tron som en omöjlighet, vilket den oxå är. De hade inte fattat att de och deras tro enbart är grenar som hela tiden måste vara inympade i trädet för att kunna fungera. Och Jesus suckade och blev rent ut sagt irriterad!! Jesus svarade: ”Detta fördärvade släkte som inte vill tro! Hur länge ska jag vara hos er? Hur länge ska jag stå ut med er?
Varför liknelsen med senapskornet? Jo, du och jag är det lilla enkla senapskornet men vårt inre bär på dess fantastiska drivkraft och den drivkraften kommer från Gud. Jesus säger ju att Guds rike är inom oss.
Men om du själv som senapskorn hittar på att något ska ske och gör proklamationer så händer inte så mycket. Men om Gud själv som är kraften inom dig ger dig ett tilltal och du lyder genom att agera efter det specifika tilltalet, ja då sker det. Det är endast Gud själv som att utlösa kraften och utföra trons gärningar. Du är bara kanalen, det lilla senapskornet, genom vilket han gör sitt verk.
Det hela handlar om att leva i nära kontakt med Herren själv och se vad han vill göra. Hela det kristna livet handlar om att umgås med Herren själv så att han får inspirera oss, fylla oss med sin tro, sin kraft, sin rättfärdighet, sin helighet osv i en ständig ström. Precis som saven i trädets stam ständigt flödar ut i grenarna. Grenen i sig producerar inget utan det är saven i trädet som producerar.
Det är enkelt att tro på Herren när det slutar handla om dig och enbart handlar om honom och hans förmåga.
En enkel tro på en STOR GUD!
Men säger du.. jag har förstått detta och jag vet att jag är liten och inte förmår själv. Men när jag ber så händer inget ändå. Jag ser inte Guds kraft manifesteras genom mina böner eller mitt liv för den delen! Har jag alltid då gått min egen väg? Är tron jag har enbart en tro på mig själv? Vet inte, kanske är det så… men misströsta inte ändå. Om någon vill att vi ska be för dem så ska vi be även om vi inte fått något tilltal från Herren. Det är vi kallade till. Sedan är det upp till Gud att göra det han vill eller inte. Gud använder oxå många gånger våra böner som till synes inte ger något resultat, även fast kanske upplever att vi har tro, för att lära och påminna oss om vårt totala beroende av honom. Det är hans pedagogik.
Han vill att vi ska känna tillit och trofasthet mot honom oavsett resultat. Precis som han är trofast mot oss även om vi råkar vara trolösa mot honom. Det är oxå tro. Precis som ett gift par som är trofast mot varandra livet ut, och inte är det enbart för när allt går som man vill, utan för att man har lovat varandra trofasthet i nöd och lust och att man har blivit ett med varandra.
Så långt den röda tråden tro = enkelhet vilket sista påstående leder till nästa tråd som handlar om:
Tro = trofasthet, nåd och trygghet.
De valda texterna för dagen är ju tagna ur sina sammanhang och för att förstå texterna på ett djupare sätt behöver man förstå sammanhanget. Det gör man genom att läsa texten omkring bibelordet. Det ska vi göra nu.
Vi läser hela Ps 36
Om man enbart läser dagens valda text så målar den upp Guds stora nåd och trofasthet. Trofasthet som är trons djupast betydelse, inte som vi i modern tid framställt tron som en sprickfri övertygelse utan något tvivel. Har du tvivel så är det fel på din tro.
Nej, här ser vi att tro stavas trofasthet – Guds egen trofasthet. Och att hans trofasthet mot oss fungerar som tillflykt under hans vingars skugga. En bild på trygghet. Hans nåd är så stor att den sträcker sig bortom Universums gräns ända ner under det djupaste mörker. Guds rättfärdighet är stadigare än det största berg och här kommer oxå tilltal om hans domar.
Herren säger att den tro han ger är dyrbar och fylld av ljuvliga rikedomar som vi får mätta oss med. Hans källa av liv och ljus är outtömlig. Hans godhet har inga gränser.
Underbart!!
Men vad målar orden före och efter det stycket?
Psalmen börjar med att beskriva dem som lever utanför förbundet och livnär sig på den föda som leder till laglöshet och det som är emot Guds vilja. De saknar Gudsfruktan och lever ut det som är emot Guds vilja. De bär på självrättfärdighet och anser sig oantastliga och att Gud ser inte deras överträdelser heller.
I slutet får vi dock veta hur det går för dem. Där ligger förbrytarna fallna, nedslagna så att de inte kan resa sig.
Det kan tyckas att psalmens olika delar inte alls hänger ihop. Att de olika styckena inte har med varandra att göra.
Kyrkan har ju oxå valt att enbart ta med den mer positiva delen.
Men som jag sa för att få rätt förståelse för en enskild text bör man oftast läsa sammanhanget som texten är tagen ur.
Efter den fantastiska utsagan om Guds trofasthet kommer en bön om att Gud ska bevara dem i hans nåd. Inte konstigt eller hur? När man läser hela psalmen så förstår man varför.
Men märk väl här.. David ber inte att Gud ska bevara alla och vem som helst i hans nåd och att ingen ska drabbas av Guds dom. Nej, den bönen riktar sig bara mot dem som känner Gud.
Här har vi en viktig sanning som går förlorad om man enbart läser dagens valda text och inte hela sammanhanget.
Anledningen till den allvarliga texten före och efter är att visa på att Guds nåd är stor. Men om man kliver utanför Guds förbund, eller förleds till det så förlorar man oxå den nåden och tron. Tron är ju mottagare av Guds nåd.
Nåden och tron ges till dem som lever med Gud i hans förbund och låter sig mättas av det goda som han ger.
Med det menar jag inte att man måste leva perfekt efter Guds vilja och så fort man råkar synda, ja då hamnar man utanför Guds beskydd, nej, men om man envisas att gå sin egen väg mot bättre vetande, att inte låta sig mättas av Hans ord och inte lever i omvändelse och en önskan och längtan i sitt hjärta att ära Gud och leva efter hans vilja.. ja då kan oxå den ogudaktiges lockelser bli för starka och till slut få sådan påverkan att det livet och de valen man då gör drar en bort från Gud och hans nåd.
Man kan inte synda hur mycket som helst och vandra på vägar som Herren inte välsignar hur länge som helst utan att det får konsekvenser. Och vad blir oftast konsekvensen? Förhärdelse. Vi slutar att höra Guds röst. Vi blir stumma inför honom och livet i Gud och tron på honom sinar och torkar ut.
Detta gäller enskilda personer men oxå församlingar.
Om det kan vi läsa i Heb: 3:7-11
Därför säger den helige Ande:✱ I dag, om ni hör hans röst, förhärda inte era hjärtan som vid upproret,✱ som på prövningens dag i öknen, där era fäder frestade mig och prövade mig fast de sett mina gärningar i fyrtio år. Därför var jag vred på det släktet, och jag sade: De är ständigt vilsna i sina hjärtan, de känner inte mina vägar. Så svor jag i min vrede: De ska aldrig komma in i min vila.
Det leder till nästa tråd:
Tro = Vila
Ni som läser er Bibel vet att texten jag läste hänvisar till det Judiska folkets vandring i öknen och att det inte var många av folket som kom in i det utlovade landet efter den 40 åriga vandringen. Bara några få. Och Heb författare påminner oss om det långt senare för att vi ska lära oss av deras misstag. Det var för deras otro som de inte fick komma in.
Att tro på Gud är att få komma in i en vila. Att få pusta ut från sina egna gärningar. Att få vila under hans vingars skugga. Men om man envisas att göra det som inte behagar Gud..ja, då fungerar den olydnaden som ett hinder att få komma in i trons vila och hans trygghet. Det fungerar som ett hinder att få uppleva Guds välsignelser.
Här ska jag lyfta upp en mycket viktig aspekt om tron. Den tro som Jesus vill skapa i dig är en tro som är verksam och samtidigt ger en vila inom dig. Det är inte en tro som utmanar dig till att anstränga dig utan tvärtom du får vila från dina egna gärningar medans Gud utför sina gärningar.
Och förutsättningen till att det ska ske är, som författaren i Heb pekar på, att tron måste smälta samman med den som hör det. Tron kommer från predikan och predikan från Kristi ord.
Det står i Heb 4:1-3:
När nu ett löfte finns kvar om att få komma in i hans vila, låt oss då akta oss så att ingen av er visar sig gå miste om det. 2 Evangeliet har förkunnats för oss liksom för dem, men de hade ingen nytta av ordet de hörde eftersom det✱ inte smälte samman i tro med dem som lyssnade. 3 Det är vi som tror som går in i vilan.
Det är när ordet som du hör vandrar den välbekanta vägen från hjärnan till hjärtat som tro uppstår.
Och när det sker så blir ordet en självklarhet för dig. Ordet som tidigare kändes helt omöjligt för dig blir helt plötsligt helt möjligt! Ja, en självklarhet!
Du har nu trätt in i vilan.
Med ordet kommer oxå den kraft som krävs för att du ska kunna leva efter det.
Innan det sker tänker du att ja, det står förvisso att det det… men man kan ju inte säkert veta.. för å andra sidan så säger andra att det inte är så.. osv. Man kan ju tolka ordet olika… Man vacklar än hit och än dit. Men, när ordet väl har planterats inom dig i ditt hjärtas jordmån och slagit rot ordentligt och Gud har uppenbarat sin vilja för dig, ja då finns det ingenting som kan få dig att tvivla. Men oftast innan denna vilande tro trätt in så har en brottningskamp med ordet föregåtts. Så bär du på tvivel för något särskilt så ska du inte förtvivla. Fortsätt och brottas med texterna och med Herren så kommer tron att födas inom dig och en dag så trillar 25.öringen ner. Klirr!! Eller ett liljeholmens ljus tänds inom sig!!
Här tänker jag att vi ha ett ansvar, både inför oss själva och varandra att bevara oss i tron. Heb varnar för förhärdelse. Vi läser vidare i v 12.
Bröder, se till att ingen av er har ett ont och trolöst hjärta så att han avfaller från den levande Guden. Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter Idag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra.
Vi kan alltså hjälpa varandra att behålla den tro vi har fått och även att den får vara levande och verksam i våra liv och våra församlingar. Vi har ett ansvar här.
Vi behöver varandra därför vi är många gånger ganska blinda över våra egna felsteg. David uttrycker i Ps 19:13
Vem märker hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister.
Därför behöver vi vaka över våra hjärtan och även be en annan bön som David oxå bad i Psalm 139: Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.
Det är en bra bön att bära med sig genom livet. Den ger ett beskydd från avfall från tron både för den enskilde men oxå för hela församlingar.
Det finns mycket som kan föra oss bort ifrån tron. Inte bara synd i sig utan många gånger kan även svårigheter, sjukdom, nöd och orättvisor som drabbar en bidra till att tron försvagas. Man kan känna sig övergiven av Gud, börja tvivla på hans godhet och trofasthet. Hur kan du tro på en god Gud när allt detta drabbar dig?..
När sorg och smärta drabbar oss behöver vi tröst.
Det leder osökt till sista tråden:
Tro = tröst
och dagens episteltext. 2 Kor: 1:3-7
All trösts Gud.
3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Far, barmhärtighetens Far och all trösts Gud! 4 Han tröstar oss i all vår nöd så att vi kan trösta dem som är i nöd med den tröst vi själva får av Gud. 5 Liksom Kristi lidanden flödar över oss, så överflödar också genom Kristus den tröst vi får. 6 Om vi är trängda, är det för er tröst och frälsning. Om vi blir tröstade, är det för att ni ska få den tröst som ger kraft att uthålligt bära samma lidanden som vi. 7 Och vårt hopp om er står fast, eftersom vi vet att ni delar vår tröst liksom ni delar våra lidanden.
Det är inte så som vi ofta kan känna det, eller påstås att Gud inte är med oss i våra svåra stunder. Paulus bedyrar här att Gud är den som tröstar oss i alla vår nöd.
Men, säger vi då.. varför märker jag inte den trösten? Jag har haft så många stormar i mitt liv. Och ofta har just då Herren lyst med sin frånvaro!
Ja, vad svarar man på den frågan? Det är svårt. Jag vet att det kan vara så här. Många kan vittna om just det.
Finns inget enkelt svar. Det enda jag kan säga är att håller man ut och inte släpper taget om sin tro så kommer man att längre fram märka att det stämmer. Han var med, även fast jag inte märkte det just då.
Kan hända att man är så uppfylld av smärta och sorg att det skymmer sikten för Guds närvaro?
Kan det vara så att vi förstorar upp tron till det som den inte är? Om man tror borde väl inte detta hemska hända en? Gud borde väl ändå skona en från smärtan? Man borde ju leva i seger?!
Kan det istället vara så enkelt och så underbart att när du gråter dina tårar så rinner Guds tårar i dina tårar? Kan det vara så att den vrede som stiger inom dig mot det onda som hänt dig också Guds egen vrede?
För att ta reda på huruvida det är så när livet sviker och din tro på en god Gud vacklar behöver du vara ärlig och utgjuta ditt hjärtas ärliga mening!! Visa din sorg, ge uttryck för din ilska.. även om den riktar sig mot honom själv.
Minns det David bad om i ps 36:
Låt din nåd bli kvar över dem som känner dig, din rättfärdighet över dem som har ärliga hjärtan.
Min egen erfarenhet säger att när man är som ärligast med Gud så är han ärligast tillbaka. De stunder jag varit i de största trångmål och då valt att vara ärlig med Gud, det gäller både de gånger jag själv har syndat och när andra har syndat mot mig. Ja, då har han oxå uppenbarat sig för mig och jag har sett honom som den han är. I de stunderna har hans tro stadfästs inom mig för evigt. En gåva från evighet till evighet.
Vill avsluta min predikan med frågeställningar. Ta gärna med er frågorna till fikaborden eller vidare hemmavid och begrunda dem i era hjärtan.
Hur ser det ut i våra egna liv? Utgörs vår tro av enkelhet, lydnad, trofasthet, vila, trygghet och tröst? Hur ser det ut i våra kristna sammanhang? Bär vi på en levande tro? Ser vi att Jesus bygger tro i våra hjärtan, i våra församlingar?
Låt oss be:
Herre Jesus, tack för att du har gjort allt för att vi ska få bära på en levande tro på dig. Du betalade priset för att vår synd genom att offra dig själv på korsets trä! I gengäld så har vi fått nåden att leva ett liv tillsammans med dig i enkelhet, trofasthet och vila. Vi kan få lära känna dig och kraften från din uppståndelse genom att du ger oss av din tro som skapar liv. Du har lovat att aldrig överge oss utan vara oss trofast i nöd och lust, alla dagar intill tidens slut.
Herre, jag ber dig att du ska skapa tro i oss, en vilande och levande tro som försätter berg i våra liv.
Amen.
Senaste kommentarer